Rocka sockorna!

Idag och i morgon rockar vi sockar så det står härliga till. Men att dra på sig ett par udda sockar en dag/år är enkelt men hur ser det ut på riktigt? Är du så tolerant och stöttande de andra 364 dagarna? Förespråkar du allas lika värde på din arbetsplats, till dina vänner, med din familj? Pratar du om värdet i att vara olika, UNIKA? Sträcker sig din tolerans längre än till Down Syndrome? Autism, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Hur möter du tiggaren utanför snabbköpet? Kvinnan med hijab (sjal)? Din HBTQ-kollega?

Jag  gillar olika, olika är fantastiskt! Jag hoppas Rocka Sockorna-dialogen fortsätter, alla årets dagar, inte bara idag. För hur det än är så vore det ofantligt trist om vi alla vore lika!
'
//Cici

Dagens konstateranden.

1. Känslan när jag har så mycket att göra på jobbet att jag skulle kunna jobba det dubbla och ändå känna det som att jag jagar min egen svans! Jo, det är jobbigt, men det är också otroligt roligt. Jag älskar mitt arbete och alla härliga barn och ungdomar jag får möta.

2. Tidiga morgnar + stress + barn med autism/adhd = hysterisk mamma. Det verkar fullkomligt förjordat att komma iväg till fritids och förskola I TID på morgonen när jag är ensam hemma och ska få alla tre barnen i ordning, samtidigt. Det faktum att adhd-medicin inte kickar in på sekunden gör att jag har en studsboll som studsar omkring mellan väggarna totalt omedgörlig och helt oförmögen att skynda sig (jag skulle kunna tänka att nöja mig med att han någon enstaka gång gjorde som han blev tillsagd). Stressa är däremot den icke-autistiska mamman sjukt duktig på, alldeles på egen hand. Jag kan minsann själv!! Så det så!

3. Jag har alltid tyckt att jag varit en fena på multi-tasking men jag måste antingen ha missat fortsättningskursen eller möjligtvis någon form av uppgradering av programvaran. Det skulle naturligtvis också kunna vara så att när "bollarna" blir för många så är det helt enkelt omöjligt att hålla dem i luften så de ramlar ner i huvudet på mig i  stället. Jag tycker inte om när det händer. Men ibland är det en storslagen uppgift att minnas allt som rör 5 familjemedlemmar och då kan det hända att jag glömmer att avboka skoltaxin, eller Gud bevars, kolla  läxboken! Om sanningen ska fram är jag faktiskt genuint förvånad över att det inte händer oftare!

//Cici

Ny medlem!

Jag har gått och blivit faster, igen :) Den här gången till en liten kille. Åh vad jag längtar tills jag får träffa den lilla nyfödingen :)

//Cici

Perspektiv.

Efter en vecka före jul då det hände flera saker på minstingens förskola tog vi beslutet att byta tillbaka till vår förra förskola. Vi hade dessutom sån tur att vi fick plats näst intill direkt. Sonen har nu gjort en vecka där och vi har fått ett helt nytt barn! Alla aggressiva utbrott är som bortblåsta, inga protester eller konflikter i samband med hämtning, han är go och glad i humöret och vi gläds år den enorma positiva förändringen och känner från djupet av vårt hjärta att vi tog rätt beslut. Nära och bekvämt är inte alltid bra och enkelt...

//Cici

Året som gått.

2014 var det året som började med att bilen, tvättmaskinen och torktumlaren dog som grädde på moset på en redan ansträngd ekonomi. Vi lyckades trots detta få tag på en ny tvättmaskin och lösa ut bilen från verkstaden. Diskmaskinen fick vänta. Att handdiska åt en familj på fem personer visade sig vara ett tufft uppdrag trots att vi var två vuxna som försökte hjälpas åt med uppgiften.

2014 var det året som jag och maken firade 10 (!!) år tillsammans! !0 händelserika år som innehållit både liv och död. Tre fantastiska, spralligt busiga pojkar har vi fått. Vi köpte hus drömkåken men vi väntar fortfarande på att Björn Skifts ska dyka upp och fixa till den åt oss ;).

2014 var det året som Nox försökte överträffa sig själv i antalet blåögon. Han vurpade på förskolan, busade med storebröderna, snavade i trappor och skallade sänggavlar. 

2014 var det året som Skellefteå AIK blev svenska mästare i hockey - igen!

2014 var det året som den kreativa tankeverksamheten gick på högvarv och viljan att utföra allt var stor men det mesta gick i stöpet på grund av en krånglande axel och en handled i metallskena. Jag upptäckte dock bokvikandets konst och kunde även periodvis ägna mig åt stickning och virkning, om än i mycket liten skala. Alla hemmafixarprojekt lades helt åt sidan och den lilla energin som fanns gick till familj, tvätthögen och ytstädning.

2014 var det året som vi möblerade om HELA huset - igen! Alla barnen fick nya rum, gästrummet gjordes i ordning, syrummet fick inrymmas i sovrummet, vardagsrummet flyttades ner igen och vi började umgås mycket mer än innan då TV:n stod uppe dit ingen vuxen orkade gå.

2014 var det året som vi skaffade pool. Och som vi badade i den! Sommaren var varm och lång och så gott som varje dag innehöll minst ett bad i poolen. Ungarna ville aldrig gå upp. Ett av de i särklass bästa felköp jag någonsin gjort!

2014 var det året jag sade upp mig! Lämnade en fast heltidstjänst för ett halvtidsvikariat. Många trodde nog att jag förlorat förståndet men det är det bästa beslut jag tagit! Familjen fungerade mycket bättre med en projektledare mamma som arbetade dagtid på regelbundna tider än tvärtom. Hemma blev konflikterna färre och på jobbet trivdes jag mycket bättre. Halvtidsvikariatet visade sig bli på 80% innan alla papper var påskrivna och även om framtiden är oviss, så ser den ljus ut!

2014 var det året som Sverigedemokraterna tog landet i gisslan och jag på allvar började fundera över människorna runt omkring mig. hur kunde de vara så inskränkta att de röstade på detta parti? Så okritiska till fakta? Så rädda? Jag förstår det fortfarande inte och jag har, tyvärr, fått en helt ny bild av en del av våra vänner och bekanta. Diskussionerna har stundvis gått höga men vi har tagit dem. Vi fortsätter att ta dem! 

2014 har varit det året som vi bytte förskola för att vi ville ha alla barnen på samma ställe, för att förenkla för oss vuxna. Det var också det året vi insåg att "enkelt" inte alltid är att föredra. ibland är det viktigare med innehåll, med barns självkänsla och att de har en bra vardag. Närhet är inte per automatik bättre och vi bytte därför tillbaka till vår gamla förskola. Det är värt den lilla omvägen och krånglet med att 3-åringen hinner somna i bilen på vägen hem.

2014 har också varit det året då jag blev bättre. Jag har blivit en bättre mamma, en bättre fru, en bättre (med-) människa, en bättre socionom, en bättre kvinna, en bättre feminist, en bättre förebild. Och för det tackar jag er, mina vänner! För stimulerande samtal, nya tankar och idéer. För att ni utmanar mina (van-) föreställningar och för att ni får mig att flyga! Tack! Oändligt TACK! För att just DU finns i mitt liv och bidrar till att göra mig bättre.

//Cici

Tillägg: 2014 var också det året när vi tvingades ställa in nyårsfirandet tillsammans med goda vänner på grund av en riktigt hejdundrande förkylning av den värrigare sorten. Men det tar vi igen nästa år. Det är ju för väl att man inte är rådlös så sjukdom till trots lyckades vi ändå fixa till en tre-rätters middag och fick en mysig kväll tillsammans med barnen.

När vinkandet slutar

Så kom den då, den där dagen som jag funderat så länge över. Skulle jag bli glad? Ledsen? Skulle det kännas konstigt? Jag måste erkänna att det kändes helt ok! Lite stolt blev jag nog också :) Och det är ju så att den inte på något sätt kom plötsligt utan mer lite smygande på, en bit i taget. Idag släppte sonen en av sina ritualer! Kanske var det en engångsföreteelse eller högst tillfälligt? Kanske dyker det upp nya ritualer? Det får framtiden utvisa. Men för första gången på 7,5 år stannade han inte kvar i hallfönstret, i samband med lämning, för att se så att jag verkligen vinkade ända tills jag försvunnit. Idag hade han inte ens tid att vänta tills jag kom till fönstret, utan han letade upp mig inne på förskolan och sa hejdå och studsade glatt iväg för att leka med kompisarna på fritids! Idag var fönstret tomt! ❤️

/Cici

One of those days...

Det är inte ofta sonen inte lyckas hålla ihop när vi är "ute bland folk" men idag var en sån dag när allt brast, trots bra planering och förberedelser. Lider så med honom när han tappar kontrollen på det här sättet och lider med bröderna som får ta mycket skit och ikväll kuinde inte heller de låta bli att ge igen och så var den onda cirkeln ett faktum. Inte heller mamman lyckades till 100% behålla lugnet och inte stressa upp sig när barnen slogs och sparkades, jätte-lego-klossar yrde genom luften och barn skrek till både höger och vänster. Men vi klarade det och vi kom hem, efter många om och men, förhoppningsvis lite klokare också :) och nu väntar en natts sömn för att ladda batterierna inför nya bataljer. I morgon ska mamman analysera vad som hände och försöka komma på en bättre plan till nästa gång.

//Cici

AKK

I går var jag på AKK-utbildning, Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det gladde mig att de flesta som var där kom från stadens olika förskolor även om jag som förälder skulle önskat att det varit fler andra föräldrar med på utbildningen för då skulle jag ha haft ett ännu större utbyte av den. Det var ändå en intressant dag och även om jag hört det mesta förut så kom jag ändå hem med lite nya tankar och funderingar kring sonens kommunikationsproblem. Nästa gång de håller kursen ska jag se om inte sonens lärare och fritidspedagog kan få gå den. En av de saker jag tar med mig som både mamma och elevhälsapersonal är att:

"även allvarliga beteendeproblem är en form av kommunikation".

Och detta tror jag är jätteviktigt att tänka på. Vad är det barnet/ungdomen egentligen försöker säga? Mycket bättre att leka lite detektiv än att bli arga, gå i taket och skälla en massa. Då har vi misslyckats med vår egen kommunikation.

I övrigt har ytterligare en förkylning drabbat oss. Den här gången är det alla barnen som snörvlar, hostar och kraxar och knappt har några röster kvar. Det verkar även som att mamman är på väg att trilla dit, lagom till helgens planerade Umeå-resa för att besöka Rikstäckets årsmöte. Kurerar mig för fullt med te och honung i desperata försök att hålla sjukdomen stången, för till Umeå SKA jag :D

//Cici

Full fart mot helgen!

En arbetsdag kvar innan helgen tar sin början igen :) Men jag har redan tjuvstartat genom att få besök av finaste Lottan OCH fått för tidig födelsedagspresent i form av dessa fina temuggar från Indiska.

Helgen kommer att ägnas åt sömnad, förutsatt att handen tillåter det. Det återstår att se. Om jag lyckas så kommer resultatet att visas här.

//Cici

Händelserik dag idag.

Lång dag idag men ack så trevlig! I alla fall om man bortser från hur dagen började. Gårdagens stukade fot hade inte blivit ett dugg bättre under natten så när jag lämnat de två yngre barnen på förskola och fritids så åkte jag och Nataniel på hälsocentralen och fick en remiss till röntgen. Det är svårt att förbereda någon med autism på vad som komma skall när man knappt själv vet vad som kommer att hända men sonen klarade hela händelseförloppet med bravur trots långa väntetider och många funderingar. Sen blev det jobbet och precis innan jag gick hem fick jag hämta ut min jobbdator! Äntligen! Två veckor utan dator begränsar kraftigt handlingsutrymmet när man är "helt" beroende av datorn i arbetet. Efter jobbet blev det att åka direkt till sonens korttidsboende för att delta i årets sommarfest. En väldigt trevlig tillställning med härliga ungar och lika härliga föräldrar, för att inte tala om den fantastiska personalen som alltid är så varma och omtänksamma och måna om både oss föräldrar och våra barn.

Nu väntar en lång dusch (så lång blir den inte för då tar varmvattnet slut) och sängen. Det gäller att ladda batterierna igen.

//Cici

Jobb, jobb, jobb och lata barn.

Idag har jag jobbat hela långa dagen. Vi hann knappt in genom dörren ikväll innan det var dags att natta pojkarna. Det var i alla fall så  det kändes. Äldsta sonen hade stukat foten på fritids och ville bli buren i famnen. Insåg dock ganska omgående att bära honom uppför trappan inte var ett alternativ så inatt har jag sovkompis när maken jobbar :) När man dessutom har en barn som inte känner på samma sätt som vi andra så är det oerhört svårt att avgöra hur ont han faktiskt har i foten. Men, den är i alla fall varken blå eller svullen så det bådar ju gott.

Åter till jobbet. Upplystes idag om att ungdomar är lata. De tar inget ansvar för sin inlärning och saknar motivation. Och hur ska då läraren kunna göra sitt jobb? Jag tänker att det är så himla enkelt att skylla på att barn och ungdomar är lata och omotiverade för då slipper ju vi vuxna i skolan ta ansvaret för deras inlärning. Då slipper vi lösa problem och genomföra kognitiva anpassningar, det är ju ändå inte vårat ansvar huruvida de lär sig något. Vi behöver inte heller ta reda på varför de misslyckas i skolan, det är ju helt uppenbart för att de inte är intresserade av att lära sig. 

Jag älskar lärare! De har ett alldeles fantastiskt driv och de flesta är helt fenomenala på att hitta kreativa lösningar för att hjälpa sina elever trots det omöjliga uppdraget att individanpassa undervisningen till varenda unge. Men så ibland, som idag, möter jag någon som till synes inte förstått sitt uppdrag. Och hur får vi ungarna att kämpa om vi vuxna liksom gett upp redan innan startsignalen gått? Nej, jag tror inte alls att barn är lata, jag tror att vi måste bli bättre på att lära barn och ungdomar strategier för att klara av att ta ansvar och saknar de motivation är det vårt jobb att se till att fånga deras intresse för undervisningen och ställa krav på ett sådant sätt att de säger "JA" till det vi har att erbjuda.

//Cici

Kojdag.

Började dagen med sovmorgon och kom sen aldrig riktigt ikapp mig själv igen. Inget av det som skulle göras under helgen har blivit gjort, energin har helt enkelt inte funnits. Att jag har högerhanden i skena har förståss inte heller hjälpt :) Jag har i alla fall tagit beslutet att inte läsa utbildningen som jag kom in på utan hoppas på att tillfälle ges längre fram när jag/vi fått bättre ordning på tillvaron. 

//Cici