Autism awareness month

Dagens konstateranden.

1. Känslan när jag har så mycket att göra på jobbet att jag skulle kunna jobba det dubbla och ändå känna det som att jag jagar min egen svans! Jo, det är jobbigt, men det är också otroligt roligt. Jag älskar mitt arbete och alla härliga barn och ungdomar jag får möta.

2. Tidiga morgnar + stress + barn med autism/adhd = hysterisk mamma. Det verkar fullkomligt förjordat att komma iväg till fritids och förskola I TID på morgonen när jag är ensam hemma och ska få alla tre barnen i ordning, samtidigt. Det faktum att adhd-medicin inte kickar in på sekunden gör att jag har en studsboll som studsar omkring mellan väggarna totalt omedgörlig och helt oförmögen att skynda sig (jag skulle kunna tänka att nöja mig med att han någon enstaka gång gjorde som han blev tillsagd). Stressa är däremot den icke-autistiska mamman sjukt duktig på, alldeles på egen hand. Jag kan minsann själv!! Så det så!

3. Jag har alltid tyckt att jag varit en fena på multi-tasking men jag måste antingen ha missat fortsättningskursen eller möjligtvis någon form av uppgradering av programvaran. Det skulle naturligtvis också kunna vara så att när "bollarna" blir för många så är det helt enkelt omöjligt att hålla dem i luften så de ramlar ner i huvudet på mig i  stället. Jag tycker inte om när det händer. Men ibland är det en storslagen uppgift att minnas allt som rör 5 familjemedlemmar och då kan det hända att jag glömmer att avboka skoltaxin, eller Gud bevars, kolla  läxboken! Om sanningen ska fram är jag faktiskt genuint förvånad över att det inte händer oftare!

//Cici

One of those days...

Det är inte ofta sonen inte lyckas hålla ihop när vi är "ute bland folk" men idag var en sån dag när allt brast, trots bra planering och förberedelser. Lider så med honom när han tappar kontrollen på det här sättet och lider med bröderna som får ta mycket skit och ikväll kuinde inte heller de låta bli att ge igen och så var den onda cirkeln ett faktum. Inte heller mamman lyckades till 100% behålla lugnet och inte stressa upp sig när barnen slogs och sparkades, jätte-lego-klossar yrde genom luften och barn skrek till både höger och vänster. Men vi klarade det och vi kom hem, efter många om och men, förhoppningsvis lite klokare också :) och nu väntar en natts sömn för att ladda batterierna inför nya bataljer. I morgon ska mamman analysera vad som hände och försöka komma på en bättre plan till nästa gång.

//Cici

AKK

I går var jag på AKK-utbildning, Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det gladde mig att de flesta som var där kom från stadens olika förskolor även om jag som förälder skulle önskat att det varit fler andra föräldrar med på utbildningen för då skulle jag ha haft ett ännu större utbyte av den. Det var ändå en intressant dag och även om jag hört det mesta förut så kom jag ändå hem med lite nya tankar och funderingar kring sonens kommunikationsproblem. Nästa gång de håller kursen ska jag se om inte sonens lärare och fritidspedagog kan få gå den. En av de saker jag tar med mig som både mamma och elevhälsapersonal är att:

"även allvarliga beteendeproblem är en form av kommunikation".

Och detta tror jag är jätteviktigt att tänka på. Vad är det barnet/ungdomen egentligen försöker säga? Mycket bättre att leka lite detektiv än att bli arga, gå i taket och skälla en massa. Då har vi misslyckats med vår egen kommunikation.

I övrigt har ytterligare en förkylning drabbat oss. Den här gången är det alla barnen som snörvlar, hostar och kraxar och knappt har några röster kvar. Det verkar även som att mamman är på väg att trilla dit, lagom till helgens planerade Umeå-resa för att besöka Rikstäckets årsmöte. Kurerar mig för fullt med te och honung i desperata försök att hålla sjukdomen stången, för till Umeå SKA jag :D

//Cici

Känner mig en smula obstinat!

Psykologtidningen nr 4 2014

Jag tänker också sticka ut hakan och citera Ross W Greene och Bo Hejlskov och säga att "alla människor som kan uppföra sig gör det". Det handlar inte om att de är trotsiga, omotiverade, uppmärksamhetssökande eller något annat. Det handlar helt enkelt om att de saknar färdigheter att hantera livets utmaningar på ett bra sätt. Därför använder de sig av det sätt de kan för att inte tappa självkontrollen. Och nej, som sagt, det kanske inte alltid är de bästa och mest genomtänkta orden som kommer en sån gång men det innebär inte att elever inte har lov att reagera när de upplever sig orättvist behandlade.

Du får gärna tycka att jag är helt ute och cyklar men vi (vuxna) är så himla snabba på att lägga ansvaret på barnen/eleverna när det är hos oss det ska ligga.

//Cici

Läs gärna mer om detta! Både artiklarna nedan men även på Bo Hejlskovs och Ross W Greenes egna sidor. Köp deras böcker om problemskapande beteende, förkovra er och kom sen och ta en diskussion.

"Alla människor som kan uppföra sig, gör det!"

"Alla elever har alltid rätt att säga nej"

Jobb, jobb, jobb och lata barn.

Idag har jag jobbat hela långa dagen. Vi hann knappt in genom dörren ikväll innan det var dags att natta pojkarna. Det var i alla fall så  det kändes. Äldsta sonen hade stukat foten på fritids och ville bli buren i famnen. Insåg dock ganska omgående att bära honom uppför trappan inte var ett alternativ så inatt har jag sovkompis när maken jobbar :) När man dessutom har en barn som inte känner på samma sätt som vi andra så är det oerhört svårt att avgöra hur ont han faktiskt har i foten. Men, den är i alla fall varken blå eller svullen så det bådar ju gott.

Åter till jobbet. Upplystes idag om att ungdomar är lata. De tar inget ansvar för sin inlärning och saknar motivation. Och hur ska då läraren kunna göra sitt jobb? Jag tänker att det är så himla enkelt att skylla på att barn och ungdomar är lata och omotiverade för då slipper ju vi vuxna i skolan ta ansvaret för deras inlärning. Då slipper vi lösa problem och genomföra kognitiva anpassningar, det är ju ändå inte vårat ansvar huruvida de lär sig något. Vi behöver inte heller ta reda på varför de misslyckas i skolan, det är ju helt uppenbart för att de inte är intresserade av att lära sig. 

Jag älskar lärare! De har ett alldeles fantastiskt driv och de flesta är helt fenomenala på att hitta kreativa lösningar för att hjälpa sina elever trots det omöjliga uppdraget att individanpassa undervisningen till varenda unge. Men så ibland, som idag, möter jag någon som till synes inte förstått sitt uppdrag. Och hur får vi ungarna att kämpa om vi vuxna liksom gett upp redan innan startsignalen gått? Nej, jag tror inte alls att barn är lata, jag tror att vi måste bli bättre på att lära barn och ungdomar strategier för att klara av att ta ansvar och saknar de motivation är det vårt jobb att se till att fånga deras intresse för undervisningen och ställa krav på ett sådant sätt att de säger "JA" till det vi har att erbjuda.

//Cici