När vinkandet slutar

Så kom den då, den där dagen som jag funderat så länge över. Skulle jag bli glad? Ledsen? Skulle det kännas konstigt? Jag måste erkänna att det kändes helt ok! Lite stolt blev jag nog också :) Och det är ju så att den inte på något sätt kom plötsligt utan mer lite smygande på, en bit i taget. Idag släppte sonen en av sina ritualer! Kanske var det en engångsföreteelse eller högst tillfälligt? Kanske dyker det upp nya ritualer? Det får framtiden utvisa. Men för första gången på 7,5 år stannade han inte kvar i hallfönstret, i samband med lämning, för att se så att jag verkligen vinkade ända tills jag försvunnit. Idag hade han inte ens tid att vänta tills jag kom till fönstret, utan han letade upp mig inne på förskolan och sa hejdå och studsade glatt iväg för att leka med kompisarna på fritids! Idag var fönstret tomt! ❤️

/Cici